Kan inte hålla det inom mig längre!
jag kom att tänka på vad jag såg för en månad sen...
jag satt vid min mammas bärbara dator, och gick in och kolla på bilder och plötsligt kom de upp en bild, och mina tårar kunde inte hålla sig inne längre. Jag vet att de hände för ungefär fem år sedan, men jag kan inte komma över det. Man kan aldrig komma över det, man får antagligen lära sig att leva med det. Men jag orkar inte snart längre, jag vill att du ska vara här med mig, med alla oss. Jag saknar dig sjukt mycket. Jag vet att du inte kan komma tillbaka, men jag önskar att du kunde de. Du kanske ser mig, men jag kan inte se dig. Jag önskar över allt annat, att du kunde varit med mig på allting som hänt mig. Att du funnits där och stöttat mig, men de har du inte vart. Eller jag kan inte veta, du kanske är med mig vart jag en går. Men de har alltid funnits en önskan inom mig att den 27 December 2004 aldrig existerade. Att du fortfarande va vid liv. Men allas liv slutar någonstans och antagligen var de din tur då. Men jag ville att de skulle vara någon annan, som låg där och somna in och aldrig mer vaknade. Jag önskar mest av allt, att jag kunde varit där när du somna in. Men jag var ganska liten då och förstog inte riktigt vad som hände. Men jag kommer ihåg att mamma kom hem och hennes ögon va fylld med tårar, men jag visste inte varför. Senare den dagen så, berätta hon att farfar hade gått bort, min älskade farfar som jag inte fått spendera speciellt mycket tid med. Men jag älska dig så sjukt mycket, och jag visste inte vart jag skulle ta vägen , när hon sa det. Jag kan än idag inte förstå att just min farfar skulle dö, han kunde väl fått leva lite längre i alla fall. Men antagligen inte, jag blev så besvärad av att farmor hon blev så himla ledsen. Jag klarade inte av att kolla på henne på begravningen, de fanns inte i mitt huvud att titta på henne, de va så hemskt. Men jag kommer ihåg de så bra för på en gång när jag klev in i kyrkan och såg kistan stå där framför mig så klarade jag inte hålla mina tårar inne. De flöda ner på mina kinder och kunde inte stoppa det. Men de va skönt på ett sätt, men de va ju inte så roligt med tanke på allt folk som satt i kyrkan...
Jag kommer ihåg när jag besökte dig på sjukhuset och du bjöd mig på choklad och jag tacka nej, och jag ångrar så att jag tacka nej. För de va sista gången jag såg dig vid liv. Men de kan jag inte göra nånting åt nu, men jag älskar dig så sjukt mycket farfar. Du var den bästa man kunde önska sig.
Hoppas du har de bra där du är nu, så ses vi snart.
R.I.P Farfar Ove Stridh<3
jag satt vid min mammas bärbara dator, och gick in och kolla på bilder och plötsligt kom de upp en bild, och mina tårar kunde inte hålla sig inne längre. Jag vet att de hände för ungefär fem år sedan, men jag kan inte komma över det. Man kan aldrig komma över det, man får antagligen lära sig att leva med det. Men jag orkar inte snart längre, jag vill att du ska vara här med mig, med alla oss. Jag saknar dig sjukt mycket. Jag vet att du inte kan komma tillbaka, men jag önskar att du kunde de. Du kanske ser mig, men jag kan inte se dig. Jag önskar över allt annat, att du kunde varit med mig på allting som hänt mig. Att du funnits där och stöttat mig, men de har du inte vart. Eller jag kan inte veta, du kanske är med mig vart jag en går. Men de har alltid funnits en önskan inom mig att den 27 December 2004 aldrig existerade. Att du fortfarande va vid liv. Men allas liv slutar någonstans och antagligen var de din tur då. Men jag ville att de skulle vara någon annan, som låg där och somna in och aldrig mer vaknade. Jag önskar mest av allt, att jag kunde varit där när du somna in. Men jag var ganska liten då och förstog inte riktigt vad som hände. Men jag kommer ihåg att mamma kom hem och hennes ögon va fylld med tårar, men jag visste inte varför. Senare den dagen så, berätta hon att farfar hade gått bort, min älskade farfar som jag inte fått spendera speciellt mycket tid med. Men jag älska dig så sjukt mycket, och jag visste inte vart jag skulle ta vägen , när hon sa det. Jag kan än idag inte förstå att just min farfar skulle dö, han kunde väl fått leva lite längre i alla fall. Men antagligen inte, jag blev så besvärad av att farmor hon blev så himla ledsen. Jag klarade inte av att kolla på henne på begravningen, de fanns inte i mitt huvud att titta på henne, de va så hemskt. Men jag kommer ihåg de så bra för på en gång när jag klev in i kyrkan och såg kistan stå där framför mig så klarade jag inte hålla mina tårar inne. De flöda ner på mina kinder och kunde inte stoppa det. Men de va skönt på ett sätt, men de va ju inte så roligt med tanke på allt folk som satt i kyrkan...
Jag kommer ihåg när jag besökte dig på sjukhuset och du bjöd mig på choklad och jag tacka nej, och jag ångrar så att jag tacka nej. För de va sista gången jag såg dig vid liv. Men de kan jag inte göra nånting åt nu, men jag älskar dig så sjukt mycket farfar. Du var den bästa man kunde önska sig.
Hoppas du har de bra där du är nu, så ses vi snart.
R.I.P Farfar Ove Stridh<3
Kommentarer
Trackback
